*Nathalie*

Nu var det sjukt länge sen jag skrev, och mycket har hänt sen sist. Livet är både upp och ner, precis som det brukar. 

Jag har varit på konsert i Globen tillsammans med Mamma och Martina på Daugtry och Nickelback och det var helt jävla amazing! Jag ska snart gå på Takida också vilket är underbart! Jag ska på kryssningar på de bästa i mitt liv. Jag arbetar på en ny arbetsplats, en daglig verksamhet i Vällingby och jag är förälskad! ♥
Bara på håll, försiktigt och osynligt... Men dock... Förälskad! ♥

Jag har så mycket som jag är glad över och jag har på min resa tappat 20kg överflödigheter! Jag njuter av alla små stunder jag kan!

 

Så här ligger dock andra sidan av livet till just nu. Jag vart sjuk på jobbet (när jag jobbad på bauhaus) och efter några läkarbesök, provtagningar och rådgivning med min läkare så skulle de utreda min ständiga huvudvärk, samt att jag fick veta att min kropp inte tar upp vissa ämnen som jag nu äter tabletter för. Sagt och gjort så skickade dom mig på  datortomografi av min hjärna, en sorts röntgen. Det dom hittade(!) kallas Kärlnystan (Arteriovenösa missbildningar i hjärnan). Så nu har min värld vänts lite upp och ner! Kärlmissbildningar i hjärna är medfödda missbildningar av blodkärlen och består av kärlnystan med onormalt tunnväggiga blodkärl och med förbindelse mellan större blodkärl. Risken för hjärnblödning är stor vilket kan leda till döden eller skador i centrala nervsystemet. Skador i det centrala nervsystemet kan leda till stora funktionella nedsättningar och behov av livslång rehabilitering.

Så nu har jag fått ytterligare två tider. En den 26sep. till Neuroradiologiska kliniken för undersökning med magnetkamera, vilket är helt ofarligt men lagom skräckinjagande med tanke på att jag hatar sjukhus.

Andra kallelsen är den 8okt. och då ska jag läggas in på KS för angiografi. Från början var det väl inge fara på taket, men nu när jag vet hur det går till och att jag ska vara kvar där några dagar, gör att det blir hemskt och läskigt! Jag kommer läggas in på morgonen, ska sedan få in en slang i ljumsken som ska pumpa in kontrastvätska i kroppen innan de röntgar och kollar hur det ser ut där inne. Efter det blir det vila, inga tunga lyft, inga trappor, inte sitta på huk... Ja inte röra mig typ. Jag kommer vara trött och känna mig dåsig en tid och eftersom jag har trappor för att ta mig in och ner till mitt sovrum hemma, vill dom för säkerhetsskull ha mig kvar. Efter några dagar när jag blivit piggare (som sköterskan i telefonen så fint uttryckte) får jag åka hem. Jag vill att det ska vara över NU!

 

Efter det ska jag få prata med neurokirurgen på KS där vi ska diskutera vad som kan, borde, behövs eller måste göras. Om jag behöver ytterligare behandling eller om lättare åtgärder finns att få. Behandlingen syftar till att avlägsna eller minska storleken på missbildningen vilket i dag görs med tre metoder: mikrokirurgisk behandling, embolisering och strålning. Det är vanligt att behandlingarna kombineras vilket kräver multidisciplinär samverkan mellan flertal medicinska discipliner och specialiteter under en längre period.

 

Gud vad jag känner att jag inte längtar till att höra vad läkarna har att säga... Änd känns det som att det är på tiden att jag får någon klarhet i vad som händer med mig och vad som kommer hända med mig. 

Jag kommer ju inte dö, men det är ändå så fruktansvärt tungt!

Jag är glad att jag har alla jag älskar runt omkring mig, även om jag inte pratar om det så mycket.

Därför tar jag varje sekund av lycka jag kan, och låter mig själv gråta när jag gör de. Jag låter mig själv må dåligt utan att tvinga mig själv att vara stark. För det får man om man är rädd, det är inte en svaghet, det är en styrka i sig.

 

Så just nu så är det verkligen upp och ner, dag för dag och jag pendlar mellan jobbet, sängen och läkarbesöken.

Jag ger aldrig upp!  För mig är det här en kamp att kämpa sig igenom!