Ska man om man är tjej vara rädd att åka hem själv, i kollektivtrafiken, klockan åtta en måndagkväll?!
Kliver på tunnelbanan på Brommaplan efter att ha åkt från mormor och gudmormor som är på besök och vinkat av mamma vid bussen. Sätter lurarna i öronen och pumpar musik på högst volym.
Vid Stora Mossen kliver en lite äldre man på tunnelbanan (35-45år kanske) och sätter sig mittemot. Han tittar på mig en stund och säger sedan något. Jag tar ut lurarna ur öronen och säger
"Ursäkta, jag hörde inte?"
"Fan va schnygg du är!" säger snubben och låter som han har slem i hela munnen.
"Eh, mjo.. Tack" svarar jag och stoppar tillbaka lurarna i öronen.
Jag ser att han pratar med mig igen och jag tar ut lurarna.
"Öh... Vill du följa med ut och ta en öl?"
Jag tittar på honom, säkerligen som om jag inte fattat riktigt, men svarar "Nej det är lugnt, jag dricker inte öl".
"Är jag för ful älleer?!"
Han låter mindre glad och vi börjar närma oss Kristineberg. (Kan inte tunnelbanehelvetet gå fortare eller??)
"Nej jag dricker inte öl, oavsett utseende. Jag ska hem" svarar jag, lika snäll och söt som jag alltid är -.- *suck*
"Erkänn att det är för att jag är för ful!"
"Nej du är inte för ful, jag dricker inte öl".
Han skrattar lite tyst, rapar och tittar på mig ett tag. Det är tyst hela vägen till Thorildsplan. När vi kommer till Thorildsplan reser han på sig och jag tror med lättnad att han ska gå av. men NEJ!
Han sätter sig bredvid mig istället och stirrar på mig.
"Öh... Så du ska hem asså?!" Han gungar lite emot mig.
"Japp!" svarar jag kort.
"Vill du ha sällskap då kanske?" Han lutar sig ännu mer mot mig.
"Nej det är lungt, tror inte min kille skulle tycka det va så poppis"
"Aha, så du har en kille nu också, fatta man ju!" han låter irreterad. Äntligen kommer vi till fridhemsplan. Det känns som att jag flyger upp. Han reser sig också. FAAN!
Tunnelbanedörrarna öppnas och med snabba fötter och långa steg går jag mot rulltrappan. Jag går några steg upp, ingen skymt av snubben *skönt!* Men så en bit upp känner jag hur någon ställer sig på trappseget precis bakom och flåsar mig i ryggen. Jag ser i glaset från hissen att det är han och jag börjar gå fler steg upp. Han efter! Genom spärrarna börjar han prata med mig igen...
"Så du bor på fridhemsplan du?"
Faan! Ska han följa efter mig hem nu eller? Jag börjar få panik. Glömer att svara och går i rask takt. Han följer fortfarande efter, ropar lite "Öh, hörrö!" efter mig. "Schnygging! Vart ska du?!"
Det blir grönt! Jag springer! Över gatan tittar jag bakåt! han SPRINGER OCKSÅ!! Heeeeelveeeeteee!!
Jag tror aldrig i hela mitt liv att jag sprungit så fort! jag sket i att det var rött på andra övergångstället och sprang för glatta livet. NU DÖR JAG! Rusade igenom mitt huvud!
"Fattar du inte att jag är snabb ällär?!" hör jag bakom mig! Jag tar första bästa port i huset mittemot, som jag vet har samma portkod som min egen, och ner utav bara helvete för trapporna. jag hör hur det rycker i portdörren utan framgång. Jag ut på andra sidan huset över gården och in i min egen port, smäller igen dörren och upp för trappen. Jag slänger upp nycklarna och in genom dörren! Inte förrän jag har låst bakom mig stannar jag upp.
Känns som att jag ska kräkas och jag sätter mig på hallgolvet. Då släpper allt! Adrenalin skakar hela kroppen och det känns som att jag ska kräkas!
Jag har inte ens tänt lamporna i lägenheten än! o.O
Tänker aldrig mer gå ut!
Nu hoppar jag till så fort jag hör någonting!!
Morfar avmålad 5år gammal ♥Tänk att man kan vara 25år, och fortfarande tro att människor man älskar ska finnas kvar för alltid...Jag kommer alltid älska dig morfar ♥