packat

Det är första gången det verkligen gör ont att packa väskan för Stockholm. Jag går runt och letar upp grejer jag ska ha med mig och tårarna rullar ner för kinden. Neo leker glatt med Andreas i sängen och har ingen aning om att i ens ska åka, så liten han är!
Känns som att jag har frågat Andreas om att komma med 100 gånger, men jag vet att han stannar hemma.
Jag kommer nog ta detta ganska hårt medan Andreas försäkrar mig om att Neo inte kommer märka nån skillnad. En månad kan lika gärna vara en dag för Neo, han har ingen tidsuppfattning förutom natt och dag.
Kankse är det ändå nått positivt att vara borta från varandra och sakna. Det kanske stärker kärleken att vi ska klara detta! Jag Älskar Dig Andreas av hela mitt hjärta! Vi ska klara detta!
Känn Pepp!!!

Kommentera här: