*Nathalie*

Ja neråt går det, och det är vikten jag pratar om.

När jeansen man köpte för inte så länge sen sitter fult och fel även om man tvättat dom stenhårt, så känns det dags att väga sig igen.

Felet ligger i att jag knappt äter längre. Jag vaknar illamående och lägger mig illamående. 

Jag har glömt bort hur det känns att vara hungrig, och en konstant känsla av mätt och överfull ligger i halsen.

 

Idag var jag i Jakobsberg med Carina, och öven om jag vet att jag är mindre än förr, så kollar jag ändå på fel strl. För att jag tycker det ser för litet ut...

Då slog det mig.... 

 

Jag vet att det blir motsatt effekt om jag tvingar i mig mat, men vad ska jag göra... 

 

Allt har liksom kommit på en gång känns det som, och kroppen har kämpat klart nu... 

 

Det är när ingen ser som det gör ondast. Det är när ingen ser man slutar orkar vara stark. 

Jag har lärt mig att man inte alltid måste vara stark.

 

En vän skrev till mig: "Tycker du är stark som tar tag i de och orkar.. kvinna dela med dig av orken"

Om jag visste vart jag hittade den, om jag visste vart den fanns skulle jag dela med mig direkt, så kanske jag skulle hitta lite till mig själv och de mörka stunderna...